anidifranco

the past is come undone

det känns som att gå vilse, i en skog där alla träd är frågor utan svar... det finns ingen stig som leder mig ut. jag går, ensam i min skog. ibland träffas jag av solens värmande strålar som en varm hand mot min kind, men lika fort försvinner den & mörkret faller på..det blir kallt... och jag hittar inte hem. jag fortsätter vandra & hittar en sten. jag sätter mig en stund....då hör jag dig som en ekande röst, du ställer frågor utan svar...

vet inte vart du är
vart du står
om jag är där
eller om jag får
kan ja
eller ska du

för jag vill ha dig nu

det jag minns när jag är här
det som verkligen satte spår
är skymningen och ljuset
mellan husen där vi var
jag vet ingenting om dig
inte om du ens förstår
du var tonen från en tid
från en vinter i en stad

du säger väl till om jag ska gå ?

vår, ge mig min vår

jag går och sparkar löven i den kalla ensamma natten. det är konstigt att se på hur det blev när inget blev som vi planerat. jag tänker inte ljuga eller hitta på, därför förstår jag inte hur allting bara kan lämna mig så, här går jag nu och jag håller ingens hand litar inte på någons ord. men korten kommer sakta placeras på ditt bord. jag kan vara din vän, genom livet eller bara för natten. men tar du omvägen förbi, då borde du fan fattat bättre.

det var bara du bland tusen fulla dårar,
och så var det jag.
 i kön till lycka för en kväll & huvudvärk därefter.
våra blickar förmedlade explosioner av känslor & värmde våra hjärtan för en stund
 i kylan där vi stod.
 du sa något på franska och jag log.
 du var inte perfekt.
 du var långt ifrån min typ.
 men vackrast i världen för mig i en sekund.
för det var bara du bland tusen fulla dårar.
så var det månen,
som skänkte ljus över vår kväll där vi var lyckligare än några andra
det var då vi fann varandra.
mitt ibland, tusen fulla dårar.

dagarna i ditt sällskap blev många
 men tiden alldeles för kort för att förstå.
 om det verkligen var på riktigt ändå.
 jag föll för allt hos dig och ju mer jag funderar och reder ut
 förstår jag att det vackra en gång tar slut.
 jag tittar upp på månen och inser att det måste vara så,
 vi är bara två fulla dårar i mörkret båda två.

om jag älskar mig själv mer
än jag förmår mig att älska dig
vill du då att jag ska vara det första du ser
när du vaknar brevid mig
om jag tvivlar på din kärlek
för jag inte vet om jag vill kasta mig ut
om allting bara är vägen mot vårt slut
hur vet jag då att du är värd
att hålla min hand när vi vandrar genom livet
hur vet jag att du aldrig nånsin tar mig för givet ?

har jag glömt hur man kastar kärlek?
tänk om.
för jag vet inte vem jag är
när du äntligen är här
men om du vågar, så kom hit
om du vill ha ett svar
så är jag gärna det enda du har.
jag kan vara ditt allt
men du kanske inte är mitt...

& blir till vinter över dom.

Söndagar
trampas runt i grubblerier
det är min dag
att bara finnas till
och vara vem jag vill
Söndagar
fylls med skriverier
om en kärlek långt härifrån
jag var bara ett lån

men snart är det måndag
och då är du glömd
till söndag igen är du undangömd
för i mitt hjärta har du din plats
och den har aldrig någonsin ersatts

det var länge sen jag såg dig
men du var aldrig bortglömd för mig
även om våra möten i livet blev få
fanns du där när jag lärde mig gå
jag vet inte vem du var
i minnet lever du kvar
du satt ofta tyst i din ensamhet
och vad du tänkte då är det få som vet
man kan sitta nu & önska
på att ännu en sommar kunde grönska
kanske lite mer tid
så vi kunde kännas vid
men farfar du var en gammal man
det fanns mycket vi inte hann
och du förgyllde många stunder
men livet förändras på sekunder
med dessa orden
önskar jag dig evig vila under jorden
må du vila i frid
i minnet finns du alltid

/ ditt barnbarn Emelie